Jan-Olov Lind – en eldsjäl inom Ervallaschacket

Så nåddes vi till slut av det oundvikliga och väntade beskedet. J-O förlorade kampen mot cancern. Så oerhört tragiskt, för familj och vänner. Hans minne kommer leva kvar länge än, inte bara i Ervalla och Örebro utan i hela Schack-Sverige

Jan-Olov, J-O, Lind eller Janne, kärt barn har många namn brukar man säga. Och hans kärlek till schacket och bygden var väldigt stor. På något sätt borde det uppmärksammas i Ervallatrakten, kan man tycka.

Ett stenkast från Ervalla SS klubblokal finns något som heter "Kung Jans väg". Naturligtvis åsyftades någon annan betydelsefull Jan när vägskylten sattes på plats. Men för oss schackvänner går ju tankarna åt ett annat håll. Kanske dags att ändra namn på skylten? Eller döpa om någon annan väg?

Som föreningsmänniska och eldsjäl var J-O ett föredöme. Det finns många schackspelare ute i landet som har fått sin första utbildning av honom. Han har gjort ett stort avtryck hos många juniorer.

Själv är jag ingen av hans adepter, men såg tidigt vilka fina egenskaper J-O också hade som turneringsledare. Alvar Janssons minne, Ervallas höstturnering och flera andra lockade schackspelare från när och fjärran.

Som journalist fick jag även se en annan sida av J-O, efter att ha intervjuat honom både för tidning och radio. En ödmjuk och jordnära person med stort hjärta, som trots erkända framgångar inom sin sport aldrig gjorde sig märkvärdig på något sätt.

Det var nog dessa egenskaper som gjorde att jag personligen bytte klubb och själv blev Ervallaspelare för cirka tio år sedan. J-O visade ett sällan skådat engagemang och omsorg kring sin klubb och sina spelare. Det märktes särskilt inför lagmatcherna. Faktiskt inför säsongens sista lagmatch låg han i sin sjukbädd på Skebäckshemmet och planerade.

Hans insatser under de populära schacklägren måste också lyftas fram. Där han vid sidan av schacktränaren Tom Wedberg lät oss uppleva sina intressanta partier runt om i världen. Vi kunde genomföra schacklägren växelvis på Gullholmen och Runmarö under alla år mellan 2017 och nu senast 2025. Trots pandemi, och för J-O:s del, smärta och värk de senaste åren.

J-O vill säkerligen, där han sitter i sin himmel, att vi ska fortsätta som förut. Både när det gäller lägren och annan schackverksamhet. Det blir ju svårt att axla en sådan mantel, men om vi alla sluter upp och hjälps åt. Till J-O:s minne.

Mina främsta personliga minnen av honom finns från nämnda läger och turneringar, men också från hans 75-årsdag, den 13 mars. Helt plötsligt var vi sju personer i den lilla sjuksalen på Skebäck. Sören och Matts kom samtidigt som undertecknad. Och redan på plats fanns Grynet, hennes bror och svägerska.

Trots de svåra omständigheterna blev stunden ändå ganska uppsluppen, och det var nästan samma gamle J-O som förut. Han såg fram emot att på kvällen fira sin födelsedag med champagne och löjrom.

Jag tror att dessa ingredienser finns nära honom nu också, och naturligtvis även ett schackbräde.

Tack för allt, J-O, och vila i frid.

Göran Lindhé